Jordspira.
Du har känt den.
Den där doften som reser sig från jorden när regnet slår mot den torra marken.
En doft som inte bara är fukt och damm, utan något djupare – något levande.
På engelska finns ordet petrichor – men på svenska har vi saknat en egen benämning.
Tills nu.
I min senaste roman myntar en av karaktärerna ordet jordspira.
Ett nytt ord för något urgammalt.
Jord, för platsen doften föds ur.
Spira, för hur den stiger – svävande, försiktigt, nästan andligt.
Som en viskning från själva jorden: jag lever ännu.
Jordspira är doften av minnen.
Av barfota sommarben på grusvägar.
Av barndom, av lugn, av liv.
Nu har doften fått sitt namn.
Jordspira.
Säg det högt. Andas in. Minns.