Min morfar hottade ål från ett eller flera upphuggna hål i isen.
Hottestången som var 14 alnar lång var försedd med ljuster i ena ändan. Ljustret eller ålajärnet som det också kallades var försett med 5 till 6 st i en rad placerade trubbiga pilspetsformade tenar. Avståndet mellan tenarna var 30-40 mm , ljustrets bredd var då ca 150-200 mm. Tenarnas uppgift var att vid en stöt mot sjöbottnen centrera den ål som befann sig inom ljustrets bredd mot de mellan tenarna placerade vassa hullingförsedda tinnarna. Ålen klämdes in av tenarna och genomborrades i stöten mot sjöbottnen av de vassa tinnarna som hade ganska kraftiga hullingar och höll kvar den hottade ålen när hottestången drogs upp. Att hotta ål är numera förbjudet.
När man väldigt snabbt upptäcker pengar eller annat värdefullt för att sedan ta upp det och ta för sig själv.
Vid ett åskväder i Kilsbergen utanför Örebro sa min hustru när ljuset från en glödlampa gick upp och ned:
Ljuset faddar.
Påminner om det engelska ordet fading. Det används vid lyssning på kortvågsradio där ljudet oftast kan gå upp och ned.
Enkelbeckasin.
Ljudet som uppstår av vibrationerna i stjärtfjädrarna när enkelbeckasin dyker är ett magiskt ljud som kan vara svårt att inse varifrån det kommer.
Ljudet beskrivs som att fågeln ”horsar”.
Enkelbeckasin.
Ljudet som uppstår av vibrationerna i stjärtfjädrarna när enkelbeckasin dyker är ett magiskt ljud som kan vara svårt att inse varifrån det kommer.
Ljudet kommer från himlen som från ingenstans då det kan vara svårt att upptäcka den snabbflygande beckasinen, speciellt i skymning och mörker.